Det växer ett träd i Mostamägg/Britt Karin Larsen

Denna roman av en av Norges mera uppmärksammade författare, Britt Karin Larsen, utspelar sig på den så kallade Finnskogen som ligger mellan Klarälven i öster och Glomma i väster. Den utspelar sig från kanske halvannat århundrade tillbaka och skildrar på ett målande poetiskt språk hur livet kunde gestalta sig för en ung kvinna med ett litet barn och en kärv verklighet runtom.

Djupt inne i skogen lever det undanskymda folket under ytterst knappa livsvillkor. Det handlar bokstavligt talat om kampen för tillvaron och hoppet ligger ofta i själva ovissheten: kanske blir livet trots allt bättre!
Naturen inramar denna både kärva och gripande berättelse om finnskogsfolkets verklighet och drömmar. Vi lär känna Lina, en ung kvinna som försöker hitta en plats för sig och sitt lilla barn. Och Taneli, en ensling och nybyggare med ett dunkelt förflutet. Liksom den kloka, äldre Kaisa och pojkvaskern Jussi. En präst på villovägar, en gästgivare, och alla de andra i skogslandet mellan Klarälven och Glomma någon gång under 1800-talet.

Det växer ett träd i Mostamägg blev nominerad till lyssnarnas romanpris i norska P2. Läst med våra samtida glasögon är detta också en aktuell berättelse om vår tids fördomar mot främlingsrädsla och utanförskap.

Översättare: Joar Tiberg
Omslagsbild: Sebastian Kirppu

Recensioner:
BÄST JUST NU – Expressen 9/7:
”Det växer ett träd i Mostamägg av Britt Karin Larsen, Heidruns. Poetisk och själfullt epos om norsk-svenska finnskogarna på 1800-talet. Om en kvinna som gräver sig en grop att bo i med sitt barn. Där ödsligheten är mäktig, men aldrig lika stor som den sociala kontrollen.
(Sven Olov Karlsson, Expressen)

En trevande, tigande omsorg mellan två människor ovana vid värme skildras med fina iakttagelser och mild humor, allt känsligtöversatt av Joar Tiberg.
/—/
Efter läsningen dröjer sig Larsens självklara blick för naturen kvar: ”Våren, den kommer först med en ny ton ifågelsången.”
Och mina tankar förflyttas till nutid: hemlösa i husvagnar och trappuppgångar, avhysta romer.
(Anneli Jordahl i Aftonbladet)

Romanen utspelar sig i den så kallade Finnskogen, och berättar om skogsfinnar på den svenska sidan av gränsen mellan Hedmark i Norge och Värmland. Det är artonhundratal, men det hade lika gärna kunnat vara en annan tidsålder för länge sedan när det ännu fanns stupstockar. Larsen gestaltar en hårt ansatt befolkningsgrupps kamp för överlevnad, och som fortsätter att hoppas för i ovissheten ligger hoppet.
/—/
Vill man däremot njuta av ett smärtsamt vackert språk, i översättning av poeten Joar Tiberg, ska man absolut läsa Britt Karin larsen.
(Eva Elmgren i Borås Tidning)

Författaren har en berättarröst av Guds nåde. Den är hennes främs ta tillgång, och hennes största nackdel. Man lyssnar och njuter, för språket är i Joar Tibergs tonsäkra översättning så lent att man vill stryka med fingertopparna längs det; det har sandpapprats tills det är mjukare än hud.
Trots mina egna reservationer mot boken tror jag att både den och Larsens övriga romaner kan finna en stor publik i Sverige. Vi är svaga för den här sortens flinka berättelser som hämtar sin inspiration ur det förgångna, men aldrig blir några historielektioner för det. En uppföljare om skogsfinnarna i Mostamägg har kommit ut i Norge – hoppas att Heidruns förlag redan satt Joar Tiberg att översätta den.
(Martina Lowden, DN)

Det växer ett hus i Mostamägg är oerhört vackert berättad – suggestiv och djupmörk i färgen – den luktar jord och barr. Det susar granskog om den. Det är tid att vi börjar läsa och uppmärksamma våra grannländers litteratur, i stället för att låta den ligga bortglömd som människorna i finnskogarna.
(Magnus Dahlerius i Upsala Nya tidning)

Om romanen när den kom ut i Norge 2009:
Hemska äventyr, men inte utan ljuspunkter: Det är ingen romantisk skildring av folket från skogarna, men realismen ”dämpas” genom det poetiska språket och genom att författaren håller en skyddande hand över sina personer.
Britt Karin Larsen förmedlar en underliggande oro – särskilt mot slutet – som får mig att ta ett fastare tag runt boken och hoppas på det bästa även om jag fruktar det värsta.
(Jorid Mathiassen i Bok & Samfunn)

Den episodiska strukturen gör det möjligt för Larsen att introducera ett stort persongalleri och en rad berättartrådar utan att utmana läsarens tålamod. Korta scener från skogslandskapet framvisar olika sätt att hantera ödets och naturens lagar på. Under tiden får man känslan av att ta del av en bred och rik historisk roman, kondenserad till 180 strama och formmedvetna sidor.
(Trygve Riiser Gundersen i Dagbladet)

Det växer ett träd i Mostamägg är vacker och hemsk, lågmäld och dramatisk. Slutet är en riktig cliff-hanger, som förebådar nya romaner och tysta björnjägare, kåta kvinnor och vilsekomna präster. Det är tillåtet att hoppas!
(Marta Nordheim i NRK)