Vildhjärta – en kär lek mellan människa och skog
Vildhjärta
En konstbok med skogen som miljö och motiv. Fotografier i fyrfärg av de skulpturer och figurer som vuxit fram i detta möte mellan fantasin och naturen. En bok som inte funnits förrän nu. En bok som för skogens och den skapande människans talan.
Andra upplagan.
”… Det är en lek mellan skogen och mig – i naturens egna färger, en tonsatt lek i dur och moll. Jag tror mig veta att det är en kär lek. Men jag vet också att skogens och vår egen överlevnad är beroende av varandra.
Det lekfulla arbetet blir till unika väsen i trä, där gränser mellan djur och människa, saga och verklighet, vilt och tamt ofta suddas ut. När sedan orden velat följa med mina varelser på upptäcktsfärd ut i världen så har de fått det. Det kan bli en anteckning rak som en granslana, eller en slingrande slysnårstanke. Det kan bli en saga lika trolsk som en gammeltall eller ett slags lokattskrumbukt som leta sin egen väg.”
Recensioner:
”Texterna är situationskomiska, kärleksbejakande eller bitskt sarkastiska mot naturförstörande människor. De tar genomgående parti för skogen som tillskrivs en, jag kan inte motstå uttrycket, privilegierad diskursposition.
Men just genom att denna är fiktiv, poetisk och konstnärlig undgår Maria Westerberg att dras in i biocentrismens kusliga diskursformation. Maria Westerbergs trädkrameri, konsumtionskritik och plädoajé för långsamhet genomsyras av humanism på ett sätt som aldrig skulle vara möjlig i ett ekofundamentalistiskt manifest utanför Äppelkrigets värld.
Kort sagt: det är inte något oskyldigt företag att ta naturens parti.”
(Jan Selling i Kulturen)
Bo Bjelvehammar i Ystads Allehanda:
Maria Westerberg samlar allt det vildvuxna och det krokiga i sin korg, hon ger det liv genom att tälja och förvandla det, med yttersta varsamhet och utan att beröva det vare sig kropp eller själ, en form kan bli ett uttryck, en protest, en uppmaning, en humoristisk krumelur eller till en kärlekshandling. Och till varje ting eller objekt läggs en text.
Och det vävs en liten saga eller berättelse med respekt, ödmjukhet, som talar inte bara om naturens förstånd, utan även om den inneboende visdomen. Varje ting har ett eget tilltal och en säregen berättelse att förmedla och dela med sig – ”varje träd bär på något som aldrig funnits förut. Varje träd bär en unik gyllene vänlighet.”
Maria Westerbergs budskap är tydligt, hon vill att vi människor ska röra oss bland träd och djur med värme och kärlek, vi ska inte rubba långa tiders balansbyggande, vi ska inte göra ingrepp, vi ska inte skräpa ner och vi ska framför allt inte sätta oss över naturens lagar. Vi kan inte hugga ner alla skogar, döda alla djur, förgifta vatten och luft utan att det slår tillbaka på oss själva och drar olycka över oss.
… i Maria Westerbergs skapelser av trä och ord väcks ett liv som bara en som kan lyssna och leva nära kan beskriva, benämna och formulera med precision och visst har hon människor och andra sånger kring sig, men det är med den stora ensamheten hon skapar detta stora. Och en längtan att vara en del av detta som finns så självklart omkring oss, men som vi sällan ser.
Jan Å Johansson i Västmanlands Nyheter (12/11 09)
” …hon skriver själv, täljer en historia. Bilderna åtföljs av fyndiga texter och funderingar, mest i form av ett symbolspråk. Vad sägs exempelvis om en så enkel sak som att ”våga vara vatten”.
Ibland är hon väldigt rolig, som till exempel i en bild på en hund som tittar upp på sin rygg där det sitter en fågel. Texten lyder endast ”en fågelhund”. En bild föreställer en yster fågel med utbredda vingar till vilken texten lyder: ”Får jag lov? Jag bjuder upp till en finks tango”.
Men här finns också en allvarlig sida, ibland med en politisk underton, då Maria Westerberg uttrycker vad hon tycker om rovdjurspolitik och skogsbolagens framfart. Med en bild där en varg håller en dödskalle av en artfrände antar jag att hon sticker ut hakan ordentligt då hon bor i Värmland. Den åtföljande texten lyder: ”Att vara eller inte vara är frågan om man är varg i Värmland”.
En annan rot blev till två trånande vargar med texten:
”Vilken tur vi haft som hittat varann, sade alfa Romeo och Julia”.
Likadant är det när det gäller hur de stora skogsbolagen avverkar skog. Det ogillar hon med all önskvärd tydlighet, då hon fyndigt med egna ord skriver:
”Förr var jag storslagen natur,
nu ser jag bara stor slagen natur”.
Men nu skall man inte tro att boken är alltigenom allvarlig, för mest är det komiska betraktelser i både de täljda figurerna och i de medföljande texterna. Ibland tragikomiska som texten till en träfågel med tofs på huvudet: ”Moder jord älskade fåglarna och skapade därför träd. Människan älskade också fåglarna och skapade därför burar”.
Men även om mycket är roligt är boken trots allt ett allvarligt inlägg i miljödebatten. Vad gör vi
med våra vatten, skogar och djur?