Jorden som drömmer
”Jord som drömmer” präglas som Krister Gidlunds andra diktsamlingar av ett nära förhållande till naturen, som betraktas genom ögonblickets lins kombinerat med livets erfarenhet och den poetiska tradition som Gidlund var så väl förtrogen med.
Eller som Staffan Söderblom skriver i sitt efterord: ”Han skrev en platsens poesi, landskapet kommer först, före dikterna. De uppstår där, ingen annanstans – ett specifikt mellansvenskt ställe, glest synligt nära nog överallt i dikterna, och med några få kännetecken: boningshus och vedbod, lövträd och gran, hundkäx och klöver, leksaker kvarglömda i gräset, några fordon, åtskilliga fåglar (skator och kråkor, nötskrikor, sädesärlor, tornsvalor och gräsänder, tranor, lövsångare och bofinkar, svarthättor och rödhakar, morkullor). Sådana är platsens vardagligheter, eller tillfälligheter. Mindre tillfälliga är årstiderna i detta landskap, som är minst fyra. Mest långsiktiga är de två storheterna älven, med sina vassar, och himlen – och det starka ljuset i dem båda.
Men i samlingen är också ett par ”avvikande” avdelningar, där poeten porträtterar sin släkttavla i ordknappa men ändå konturskarpa porträtt.
Diktsamlingen, som skulle komma att bli utgiven efter författarens bortgång, är helt färdig och sammanställd precis som han själv hann göra den.
Recensioner:
”Ibland har jag tänkt att vi måste börja om från början. Och fast jag inte vet vad det skulle betyda, vare sig början, eller börja om, förstås, lämnar tanken mig inte. När jag möter Krister Gidlunds sista, postuma diktsamling Jord som drömmer – är den där igen. Här är allt i början, kan man säga – vi talar, som över köksbordet, långt långt borta – jag och dikterna.
Somliga av dem gråter jag till – det gör jag sällan till poesi.”
(Joar Tiberg i Aftonbladet, 24/11 2012)
”Krister Gidlund är en naturmystiker som söker sig fram mot vad som är botten i allt. Han är starkt seende. Svalorna sveper som från hans högra tinning tätt över älven. Ibland öppnar han för något metafysiskt- Det finns något annat i världen.” /—/ ”Världen antyder något större. Krister Gidlunds dikt antyder också något större och har däri sin anspråkslösa storslagenhet.”
(Carl Magnus Hedefalk i Värmlands Folkblad 19/11 2012)
”Den innehåller också ett alldeles utmärkt efterord av Staffan Söderblom. Krister Gidlunds poesi har en tydlig enkelhet som borrar sig djupt ned i det allmänmänskliga existentiella grundackordet.
Han hörde till den lågmälda sorten. En skrivande människa som inte proklamerade utan snarare förde ett innerligt samtal med sin läsare. Vi möter en naturlyriker, en medmänniska som ber oss stanna till och ta del av ett evigt ögonblick mitt i det vardagligaste av sysslor av skeenden.
Ulf Lundén, Dalademokraten
