Världens sista dikt & Svantes visor/Benny Andersen

62:-

Benny Andersen är en av de mest uppburna och älskade poeterna i Danmark någonsin. Världens sista dikt är den hittills bredaste presentationen av Benny Andersens poesi på svenska. För tolkningarna svarar Elisabeth Korndahl och Juris Kronbergs.

Benny Andersen, född 1929, är en i allra högsta grad levande dansk legend. Han är poet, dramatiker, medlem av Det Danske Akademi, stor scenpersonlighet och musiker. ”Världens sista dikt”, är den intill nu rikaste presentationen av Benny Andersens poesi på svenska.
Benny är otroligt älskad i Danmark. Han är folkkär på ett sätt som faktiskt saknar motsvarighet för en svensk poet. Men att betecknas som folklig, värjer han sig emot:
”Jag har kallats folklig diktare, men jag vill inte vara folklig i ett land som inte kan se att människor från andra länder, är människor som vi. Därför har jag sagt att jag i stället vill vara en mellanfolklig poet.”

”Världens sista dikt” är en urvalsvolym som innehåller dikter ur samtliga samlingar i Benny Andersens långa och mycket omfattande produktion – från debuten ”Den musikalske ål”, 1962, till den senaste samlingen ”Kram”, 2009.

Så här skriver Elisabeth Korndahl, en av översättarna om denna nya nordiska diktbok:

Bäste kommande läsare!

Här blommar djupaste lycka upp, plötsligt mitt i morgonkaffet. Här pyr kolsvarta klagovisor om olycklig kärlek och får egna kärleksgnabb att framstå som lyckorus. Här bor sjukligt roande hypokondriska skildringar och ett danskt gemyt och en lune som befäster fördomen, att det faktiskt skulle finnas en sådan dansk värme. Här finns ljuvligaste dagdrömmar att vakna till och surrealistiska mardrömmar att vakna ur, här råder språklig elegans utan minsta snobberi, här är jazzpianistens klang över orden i dikter som lyfter sinnet och jublar. Det här är en bok, om det där berömda lilla som ryms i det stora – och omvänt. Här finns dikter om sommarens fjärilar som kommer till oss, mitt i vintern. Här är kaos som försvann, här är lugnet återfunnet.

Förutom att vara diktsamlingen för alla slags sinnestillstånd – då den handlar om alla slags sinnestillstånd, är ”Världens sista dikt” en perfekt bok för alla väder och årstider, stads eller lantliv, flyg, bussar eller promenader, män eller kvinnor eller Hamlet, daggmaskar, Ofelia eller isberg, förlorade kindtänder, snögubbar eller ungdomskärlek och för att bota rädsla för det främmande – och kanske också för sig själv. Den handlar om allt det. Och mer därtill.
Dessutom råkar boken vara av det smittande slag, att man som läsare ytterst gärna vill läsa upp ur den för andra, varför vi kanske skulle försett den med ett slags varningstext.

Stockholm den 22 augusti 2010

Recensioner:
För danskarna är Andersen en självklar klassiker. Hans dikter och visor är folkets egendom. Dock värjer han sig mot att benämnas ”folklig” eftersom han inte längre vill vara folklig i ett land som inte kan se att människor från andra länder är människor som vi. Därför vill han hellre kallas mellanfolklig poet vilket hedrar honom.

Det finns ett släktskap mellan Anderssönerna: Båda har ett direkt tilltal och kan utifrån en vardagshändelse – som att storstäda i badrumsskåpet, skrapa potatis eller limma fast en liten träbit – skapa ljus som avslöjar tillvarons mörka hörn och samhällets dubbelmoral. Båda är också ekvilibrister, leker till synes lätt, pianot hörs i bakgrunden. Den som lyssnar överraskas av hur orden fogas samman och hur svärtan förvandlas till småkakor som påverkar hörseln.

I Sverige är Benny Andersen mest känd för sina ”Svantes visor”, som handlar om en liten svensk påg Svante Svendsen, född Svensson, som kommer bort från sina föräldrar på färjan Malmö- Köpenhamn. Väl i land blir han omhändertagen av en dansk familj och under hela sitt liv längtar han tillbaka till sitt förlorade fosterland som hans svårartade sjösjuka och kanske ett obearbetat barndomstrauma hindrar honom från att besöka. Med värme och lätt ironi gestaltar författaren invandrarens, den ensammes, dilemma. Texterna skrivna 1972 kan kopplas till dagens utanförskap där många människor tvingas leva i exil. Men som Povl Dissing sjunger i ”Svantes visor”: Livet er ikke det værste man har, og om lidt er kaffen klar.
(Christina Garbergs-Gunn i Dalademokraten)

Benny Andersen har kallats Danmarks nationalskald, han är landets mest älskade folkliga poet. För att förstå hans storhet får vi med våra svenska referenser ta till en mix av Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Povel Ramel och Cornelis Vreeswijk. Förra året meddelade han att han inte längre ville kallas ”folklig”, eftersom han inte ville ha en sådan koppling till ett folk som visat sig så inskränkt och främlingsfientligt. Han kallar sig numera ”mellanfolklig”. Han sitter inte stilla på sin piedestal bara för att han är ledamot i Det Danske Akademi. Han använder sin ställning till att ta ställning också nu, när han är 81 fyllda och kunde unna sig att vila på sina lagrar. Och hans lyrik är inte alls enbart till för skönandar utan också för dem som slåss på barrikaderna! Stor uppmärksamhet väckte det när Bedsteforaeldrer for asyl (Mor- och farföräldrar för asyl) demonstrerade genom att sjunga hans visa Barndomens land i Folketinget i våras.
(Nancy Westman i Tidningen Kulturen)

+++

Formen är behagligt lättläst samtidigt som den inte tillåts bli banal. Det är ett mästarprov att hålla balansen och Andersen lyckas genomgående med konststycket att berika orden med nyanser som gör läsningen spännande. Ibland används allusionsteknik för att vidga diktens innehåll, men det är ingen genomgående teknik.

Anslående är att poesin, möjligen till följd av att den är översatt nyligen, förändras ganska lite över tid. Det handlar trots allt om ett halvsekels diktande, ändå tycks lite ha hänt. Poeten fångade sin ton redan i första verket och har därefter utvidgat repertoaren. Möjligen kan man se humorn som ett allt mer centralt inslag i dikterna.

Anmärkningsvärt är att vi inte har tagit till oss Andersen tidigare. Poesin når en allmänmänsklig nivå och Danmarks politiska problematik tycks i diktsfären vara desamma som våra. Dikterna är krävande mot diktaren, inte mot läsaren. Tvärtom är de till ytterlighet givmilda mot den som läser, man vidgas som människa och slås av att även intellektuella storheter som Benny Andersen kan störas av det mycket banala, som i dikten Till SAS:

På min biljett står det skrivet:
Köpenhamn – Århus
men planet landar i Thistrup
varifrån det går en buss till Århus.
25 kr extra.
Men det besvärar mig inte hälften så mycket
som att det är språkligt inkorrekt.
Av erfarenhet vet jag
hur svårt det kan vara
att träffa rätt med orden.

Men 40 kilometer fel
det är bara för mycket.
Vem har läst korrektur på de här biljetterna?
Sådant borde aldrig ha kommit på pränt.
Yttrandefrihet? Ja, men under ansvar!
Skriv: Från Kastrup till Tirstrup.
Det låter bra
och är dessutom sant.

(Peter Nyberg i nättidningen Populär Poesi)

Benny Andersen är en slagfärdig och underhållande poet som med skarp tunga förmår yttra sig intelligent om det mesta. /—/ Han skriver till synes lätt och okomplicerat och också för läsaren ger nästan varje dikt en ny insikt, en ny synvinkel.”
(Carl-Magnus Hedefalk i Värmlands Folkblad)

Precis som Claes Andersson är danske Benny tillgänglig och resonerande, en tillfällighetsdiktare med djup. Gott hantverk präglar hela hans värv. De kluriga sofismerna, de luriga vändningarna. Räven bakom örat, smilet i ögat. Svärtan som liksom pratas fram.
Brukspoesi, fast i en väsentlig mening förädlad.
(Jan Karlsson i Norrköpings Tidningar)

Vad är det då som gör Benny Andersens dikter och visor så omtyckta? Det beror på att de är så opretentiösa och djupt mänskliga. De har en känslomässig spännvidd som sträcker sig från det uppsluppet humoristiska till det ohämmat sentimentala. Dessutom blandar han högt och lågt, till exempel när han i en dikt skriver om ett kafésamtal mellan Tintin och Gunnar Ekelöf.
(Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet)

Jag kommer på mig själv att skratta högt under läsning av Benny Andersens dikter, för att sedan därpå gripas av det största allvar. Ofta vill jag läsa dikterna högt för att känna rytmen och ordens valörrikedom. Poeten Benny Andersen är oefterhärmlig och många diktälskare som inte nåtts av hans ord kan jag bara önska lycka till på upptäcktsfärden. Och då har jag inte sagt någonting om ”Svantes visor” från 1972. Vemodets stora nordiska dikt om drömmar, närhet, saknad och förtvivlan, men trots allt liv.
(Rolf Knutsson, Dagen)