Om natten ringer de döda/Crister Enander
Produkten är tyvärr slut i lager. :(
Crister Enander menar att skrivandet står för friheten, den orubbliga och hisnande friheten.
Där inga gränser finns, där inga förbud råder och där det otänkbara är en självklarhet och det givna är vildvuxna rivaler till alla lögner.
I denna tankebok för Enander ett förtroligt samtal med läsaren – om andra författare, om minnen och möten med människor. Han skriver om personer som påverkat och förändrat honom – från Gunnel Vallquist och ”Lill-Babs” Svensson till litterära sammanträffanden med olika gestalter som Samuel Johnson och Michel de Montaigne.
Liv och skrivande är intimt förbundna. Enander avlockar skrivandets villkor flera av dess hemligheter vilket gör boken ytterst angelägen för den som själv skriver.
Litteratur är motstånd. Litteratur är frihet.
Recensioner:
I boken finns hela tiden en underström av sorg, och det märkliga är att författaren trots det inte hemfaller åt misströstan. Han ogillar pessimism och pessimister … Men Enanders egen smärta drabbar. Han har inte skrivit en bok för snabbläsning under en bussresa. /—/ Till sist: för egen del bär jag i fortsättningen med mig Enanders bok. Ur den ska jag hämta referenser och citat. Jag gör det med glädje eftersom det är en bok som gör företeelser som sorg och oro till fruktbara element för egna tankar.
Bengt Göransson, Dala-Demokraten
Medkänsla och solidaritet spirar. Här finns den intressanta och laddade relationen till Gunnel Vallquist. Crister Enander berättar att han i tonåren konverterade till katolicismen, men gled bort från tron. Han skildrar plågsamt uppriktiga samtal med Vallquist om saken. Jag undrar om någon skribent någonsin försökt ringa in – och fångat! – Gunnel Vallquists nästan kusliga koncentration och intuition i ett själavårdssamtal. En stålhård fromhet?
/—/
Så fort han berättar om en annan författare så smittar hans läsglädje. Vem intresserar sig i våra dagar för Viktor Rydberg? suckar Jönköpingssonen retoriskt. Det gör jag, Crister! Berätta mera!
Ulrika Knutson, Helsingborgs Dagblad
Boken är skriven liksom i ett mantra, författaren mässar, han upprepar, men det sker ungefär på samma magiska och eleganta sätt som Glenn Goulds pianospel.
Kaj Hedman, Vasabladet
